fortsätt!

jag är fullkomligt övertygad om att jag någongång kommer att krasha rakt in i en betongvägg, att jag som en trasig robot kommer rulla på och lämna ett spår av muttrar och skruvar efter mig innan jag stannar upp. för jag fortsätter alltid, även när jag går på knänan och släpar mig framåt trots att mina handflator skrapas upp av asfalten. 

  väggen finns där i horisonten, och det kanske tar 10 år innan jag mosas mot det, men den finns ändå där. för jag fortsätter, även om jag stannar upp. jag vet, det är konstigt, hur man man fortsätta fastän man stannar upp? jag vet inte hur jag ska förklara det, det går nog inte. men ändå är det precis det jag gör,

jag fortsätter fastän jag stannar upp och lever nu.